Fyfasen vad känslor kan förändra mycket. Guds skapare vad trött jag blir. När man äntligen hittar någon normal, någon man verkligen känner något speciellt för så går inte de. För den där veckan var inte påriktigt. Jag kom tillbaka till mitt påriktigt och där möttes jag av ett ex. Ett ex som fortfarande betyder otroligt mycket för mig. Och de är klart Känslorna för dom man inte träffar, svalnar med tiden. Det är så sant som de är skrivet. Och jag menar nu känns de nästan inte längre. De är klart de känns ju men inte på de sättet. Förut kändes de verkligen starkt nu bara annorlunda, obehagligt nästan jobbigt. Grejen är att jag aldrig riktigt suttit i den här båten förut. Jag har alltid fått vad jag velat men såna här saker lär mig ju att anpassa mig. Anpassa mig efter folks tycken och åsikter. Jag tror jag börjar bli lite frustrerad över att inte ha massa problem. För liksom allt blir så vanligt. Jag älskar utmanningar och hinder i livet. Ett liv utan utmaningar är trist, tråkigt och bara otroligt dåligt. Jag känner för att utmanna ödet lite. Utmanna mig själv och se vad som händer. De värsta som kan hända är att de kommer tårar, men herregud tårar är vatten och de är inte farligt. Ingen har någonsin dött av tårar. Ska man utmanna ödet och ta risker till livets oöppnade dörrar. JAg vill, jag skulle göra allt. Men frågan är vad jag riskerar. Jag har mina riktiga vänner. Nej nu gäller de. Frågan är bara skulle han vara villig att ge mig en chans till?