Det har hänt otroligt mycket på sistonde. Vet inte riktigt om jag ska säga att de lutar åt positiva eller negativa hållet. För först så har jag fått en nya relation med min barndomsbästis sen tio år tillbaka Maya, vi har stått på hal is hela hösten och först nu känns de som vanligt mellan oss. Sådär som de ska vara.

Men så mycket jobbigt som har hänt. Att Malin blev överkörd av ett tåg är ju så tragiskt och sorgligt så jag vet inte vad, de fick mig att öppna ögonen och inse att vad som helst kan hända. Nästa gång kan de bli någon som står mig närmare.

Vänner kommer och går, och killar ännu värre, de känns som dom kommer och går lika ofta som bussarna här i djursholm. Jag har nog först nu insett att i den här åldern är de gott som omöjligt att man träffar någon man kommer älska föralltid. Ska jag snubbla in i kärleken igen, då ska de vara den som visade mig vad de innebar. Annars får de vara.
Det är släkt och vänner som saknas, de gör att min stabilitet blir skakig. Jag är en väldigt familjkär person som älskar att ha släkt och nära vänner runt mig. Helst ska de vara som i ungern, alla samtidigt. Att man trängs i flera olika hus 50pers och man är släkt med alla på något sätt. Eller att umgås med barndomsvänner, deras familjer där föräldrarna är som dina egna. Jag har inte gjort de på sistonde. Jag har stött bort de som jag verkligen behöver. För mig har de varit viktigare att visa alla att jag klarar mig själv, speciellt efter Adrian.

Simningnen är också ett lysande exempel. Där hade vi något jag verkligen var bra på. Jag låg topp tjugo i sverige och la ner hjärta och själ i de. Så många träningstimmar, så många tidiga morgonar och så många skratt och tårar jag varit med om i den sporten är otroligt. Jag måste ta de från början. Jag börjae simma som fyra åring. De gick bara bättre och bättre. Jag kommer inte ihåg när riktigt men jag simmade med Nathalie. Vi gick upp från grupp till grupp. Tillslut hamnade vi i B-gruppen. Där träffade jag min trygghet. Ibi. Min tränare. Hon har trott på mig i flera år nu. Peppat mig när de funnits svackor. Utan henne hade jag aldrig kommit så långt. Vi alla tjejer i den gruppen förflyttades upp till A-gruppen, där jag spenderade mina bästa och mest minnesvärda simår. De var tävlingar och träningar jag aldrig glömmer. Sex gånger i veckan älskade jag varje minut av simningen. När jag fick min körtelfeber i novemeber kom dom inte lägligare än att jag hade precis börjat tänka på att sluta. Jag bestämde mig senare i vinter för att börja igen, gick en träning när allting sen kraschade. Simningen var min egendom. Min sak som jag var bra på. Mitt lyckopiller. De tog mig något år att inse hur mycket simningen betyder för mig. Min egendom.. Idag har jag tränat och min tränare berömde mitt bröstsim och sa att jag har tekniken kvar. De är bara styrkan som saknas. Jag har tagit och fått en till chans i simningen. Går de här bra blir de som vanligt igen. Jag får börja träna med mina fina 96or, fyra gånger 2timmar i veckan. JAh blir sprallig bara jag tänker på de. För mig är simningen inte bara en sport, de är en hel livsstil..

Jag har gömt mig själv från mig själv. Glömt att fokusera på de saker som verkligen varit viktiga i mitt liv. Delvis simningen, delvis familjen, också vänner jag glömt att uppskatta. Men framförallt. Mig själv. Jag har glömt att få kontakt med mig. Att få till min relation med mig själv. Jag är påväg. Påväg att bli som förut.

Jill Stenlund -  En cred till dig som stått ut med mig och allt mitt prat om konstiga saker senaste sju månaderna. Och du vet att de jag uppskattar mest med dig, är att du är min bästevän.
Sen till Maya, som stått ut med mig de senaste tio åren, du har antagligen börjat vänja dig. Haha. Dig behöver jag egentligen inte berätta de för, för du och jag vet. De räcker. Du har och kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i mitt liv de vet du. Min fina bästis. Tio år i höst, de är helt sjukt.

De här två personerna är de viktigaste i mitt liv just nu. Bara ni står mig nära funkar de mesta.

Tre andra tjejer som fått mig att påminna mig om den jag var. Och inte bara de, utan dom har påminnt mig att jag får vara den personen. De finns ingen som kan bestämma de förutom jag. Ni har verkligen utan att kanske vara medvetna om de, så har ni hjälpt mig genom att bara umgås och vara en själva med mig. Tack för de, Mimmi, Vickan och Alex.

Nu fick jag de sagt också.
De känns helt naturligt att sitta och skriva saker jag vet ni kan läsa. Känns som jag känner varenda en av er. Vilket inte stämmer. Har ni något på hjärtat så kan ni prata med mig. För jag pratar med er, genom min blogg. whatever ni förstår.

Jag vill bara påminna alla er där ute om att ingen kan svika dig hårdare än dig själv. När du blir sviken, kan du alltid resa dig. Men sviker du dig själv, har du ingen att sammarbeta med. Glöm inte de.

Hoppas jag fått fram något av de här. Den här texten betyder väldigt mycket, de är nämnligen den första texten jag känner jg fått ut något av på flera månader.

Ta hand om er alla ni där ute. Glöm inte att alltid sätta er själva i första hand.

Fina människor. En fråga jag skulle vilja att om man orkar man kan slänga en kommentar eller mail. Hur mår ni? Påriktigt djupt där inne. Hur mår ni där..

Nu ska jag kila.

Massa kärlek!