Jag kollade runt lite på de första inläggen jag skrev i den här bloggen och insåg att jag aldrig har berättat om mig själv riktigt, konstigt nog. Så de tänkte jag göra nu.
Som ni alla vet heter jag Linnéa Berglund, jag är född år 1995 och är tretton år, januribarn. Jag bor i lägenhet i Djursholm, går i Friberga skolan som är en komunalskola i Danderyd precis ovanför MörbyC för er som inte visste de. Jag har gått i skola i Djursholm i hela mitt liv, gick på ett dagis i närheten där jag bor som hete pärlan, vid fyra års ålder träffade jag min absolut bästavän Maya. Vi gick igenom hela låg-mellan stadiet i samma klass som henne, i Vasaskolan i Djhlm. Jag gick igenom en helvetes period som började för ett drygt år sen nu, höll på tills nästan juni 2008. De berodde väl bara på att jag träffade en massa nya kompisar, gick ut med de mesta på internet. Rykten började gå, speciellt här i Djursholm dåra. Jag mådde dåligt, och varje dag kunde vara den sista, låter hemskt men de va verkligen helt galet. Jag gjorde mig själv illa, försökte verkligen komma ifrån livet. Men jag insåg under sommarlovet att livet är de bästa du kommer göra. I Oktober förra året träffade jag och Maya, Jill. En urgullig tjej som gick i kyrkskolan som vi blev inom kort bästavänner med. Jill och jag går i samma klass idag och utan henne vet jag itne vad jag skulle gjort. Tyvärr så valde jag och M inte samma skola inför högstadiet, jag ville till Friberga och hon till Mörby så båda lämnade Djursholm de hade vi nog aldrig trott. Jag växte otroligt under min "deprission" under vintern och våren och mognade otroligt. När skolan började i höstas satte jag otroliga krav på mig själv och har fortfarande otroligt höga förväntningar om mig själv, vissa ser de som en bra sak, och andra som en dåligt. Jag kan bli så stressad att jag vägrar gå till skolan och där har jag en öm punkt som jag jobbar med. Min ilska. När  de går för långt kontrollerar jag inte mig själv och de är svårt men jag jobbar med de.

Jag har en familj, föräldrar som fortfarande är gifta de är väldigt skönt enligt mig, jag har en väldigt stor släkt som är utspridd i hela världen. Jag har en mamma, en pappa och en storebror som går sista året på ViktorRysdbergs Samskola i Djhlm.

Jag har simmat sen jag var ungefär fyra år, och mitt bästa år va nog -06 & -07 då utveckaldes jag och låg 4 bästa i Sthlms län. Men jag har tyvärr nu slutat, eller inte riktigt helt, men jag tränar när jag har tid och de blir sällan, jag kan väl inte säga att jag inte saknar de, när jag inte är där, men när jag tänker på allt som jag gått igenom med simningen känns de förjävligt att ha gett upp den.

Jag har inte jätte många riktiga vänner, men en drös med kompisar, närmst mig just nu står Maya, Agnes och Jill de är väl mina absolut närmsta vänner. Jag behöver inte så många mer egentligen, har väldigt mycket kompisar och de är också kul, men de är väldigt utspritt i hela sverige och de kan ju bli svårt.
Jag har väldigt svårt att lita på folk, eftersom folk jag litat på har svikit mig, och de har hänt ett flertal gånger. Jag har väl berättat fel saker till fel personer och de är ju mitt misstag men jag har verkligen blivit sårad många gånger.

Jag har de senaste året varit en tjej som alla sett som en förebild, en tjej med ett otroligt självförtroende som har allt dom sjävla aldrig fått. Jag har  väldigt svårt att höra de, eftersom jag varit den svagaste insidan och den starkaste utsidan. Jag har alltid varit en stark tjej som klarar de hon strävar efter men jobbat för de har jag gjort, kämpat. Just nu kan jag se på mig själv som en självständig trettonåring som är otroligt social, medveten om vad livet innebär, satsar hårt på skolan, tar egna beslut, går sina egna vägar. Jag har alltid lyssnat på mig själv, aldrig fallit för grupptryck. Jag har gjort dumma saker de kan jag erkänna, jag har druckit, jag har rökt och de är väl dom sakerna jag inte ens nekar till längre, dom sakerna jag inte skäms för att skriva ut såhär öppet. De va misstag de va dumt men jag ångrar ingenting av de jag gjort i livet jag kanske inte är stolt över de men jag står ändå för mina handlingar.

Jag har en gudmor hon är även min moster, de är väl en såndär person jag inte skulle klarat mig utan, de kan jag ärligt säga att hon är en sån där som jag alltid stått extremt nära. Hon har varit hård emot mig men jag har insett att de är bara att hon vill mitt bästa. Hon har nu flyttat till WestPort i USA. Och saknaden efter henne är enorm eftersom jag alltid haft henne i Lahäll. Bara att få höra någon som vågar säga vad jag gör rätt och fel, bara ha någon som säger ifrån om jag gör något otroligt oacceptabelt. Hon har alltid varit min "andra" mamma på något sätt. Hon har gjort mig förbannad och jag har nog många gånger tyckt att hon bara rättar felen men varför egentligen ska man rätta rätten? Haha, aja hon är en otrolig person som alltid kommer stå mig nära, även om hon just nu är otorligt långt borta x) I miss you! <3

De där va väl de viktigaste om mig, ställ gärna frågor om de är något du undrar eller nåt. Jag svarar på allt.
Va de något viktigt i mitt liv som jag missat något här säg till.

De är väl mitt liv lite kortfattat
love