Det var någon som kommenterade att jag skulle skriva om tånårslivs tjafs, ätstörningar, tobak och alkohol osv. Jag fick nu en så jäklarns skriv lust. Så här ska vi se.

Jag tror inte att de finns någon ´tonåring som ser sitt liv som perfekt. Alla har sina svackor, vissa fler andra färre. Jag försöker göra mitt liv så positivt som möjligt. De är inte alltid lätt. Jag kan nog framstå i min blogg som att jag kan ta allt. Som att jag är stark att stå upp emot en orkan. Jo, jag är stark. inga tvivel om de. Men ingen klarar att få allt på samma gång. Man märker de mer på vissa. Jag kan nog tänka bort mina problem ganska lätt. Fast dom ändå ligger där och skaver. Jag tror att en tonåring behöver sitt "space" liksom. När man går igenom tuffa perioder måste man få själv tänka ut hur de ska lösas. De är en mognads fråga. Men jag tror de är viktigt att man får försöka lista ut livets motgångar själv. Jag kan inte räkna hur många timmar jag suttit i mitt rum lyssnat på "patetisk" musik och gråtit och tyckt synd om mig själv. Men jag behöver såna dagar. För jag vet att får jag överdriva ena dagen, kan jag ta itu i de andra dagen. Alla problem kan lösas, ingenting är omöjligt. Nu har jag kommit dit jag slutat se "problem" ag ser de som utmanningar jag ska övervinna. De blir lättare.

Om jag ska skriva några rader om ätstörningar så kan jag ju försöka. Ätstörningar är inget jag har haft eller är speciellt erfaren om, men jag har haft vänner som haft osv. Ätstörningar, anorexi, bulimi och andra "jag-är-tjock" sjukdommar är något som sitter i hjärnan. Min version av de är att man inbillar sig så starkt att de blir så. Jag hade en vän som var otroligt smal otroligt länge, (inga namn). Jag kommer ihåg att alla kommenterade de. Alla kommentera att hon var smal och att hon var sjuk. Jag som då var ganska "barn" fortfarande liksom, stod emot. Jag kunde inte se att hon gick under. Jag såg inte hur de inte fanns något fett kvar, jag blundade för att jag var rädd. Jag försvarade henne och stod emot. Men så jobbigt som de var den våren för MIG som inte ens hade de, jag har inget att jämföra med. Men får man anorexi eller liknande är de inget någon kan "fixa" man kan inte lösa ett sådant problem. De är bara personen i fråga som kan. De är psykiskt. En psykisk sjukdom som man om de går för långt måste behandla. Jag tycker de som är så sorgligt med såna sjukdommar är att man verkligen inte kan göra något. I en sån situation hjälper de inte att ställa upp för sin vän, eller liknande. Detta är allvarligt och de är hemskt att vara närvarande i dessa situationer. Just för man inte kan göra något.

tobak.. hmm.. ja hörni. Vad ska man säga? En sak som kom upp idag i huvudet på mig var cigaretter. Hur man egentligen som tonåring har flertal kompisar som röker/har rökt/prövat osv. Jag ska inte leka ängel och säga att jag aldrig rökt för de vore en lögn. Men hur fasiken kan de ha blivit så vanligt bland ungdommar att röka? Vart kommer de ifrån från början liksom? Jag har aldrig varit beroende av rökning, de är något jag svär på. Jag vet att många tror de osv. Men nej, beroende av de har jag aldrig varit. Jag brukar tänka på de, tänk o jag aldrig prövat från början? Fan va bra de hade varit. Jag menar jag lovar att alla tonåringar känner någon som röker eller har rökt. Vad ska jag säga? Klart de är otroligt dåligt med rökning och tobak. Jag menar knarka skulle aldrig falla mig in. Men de är klart alla gör sina val och jag gjorde ett val när jag tog de första blosset på en cigarett. Jag visste redan då att de inte skulle vara de sista. Otroligt dumt.
Alkohol ser jag inte heller som något bra. Efter att ha haft två kompisar nära döden alkohol i höstas är jag ganska så skeptisk. Jag har aldrig tappat kontrollen av alkohol. Aldrig. Jag är nog ganska feg av mig när de gäller att dricka, jag vet vad som kan hända och sen hatar jag har kräkas också. Hehe. Men tonåringar ser nog nyfikenheten när de gäller sånt. Röka, dricka osv. Man vill pröva för att se hur de är. De är något som lockar i spriten (annan alkohol) som lockar till att pröva. Jag ska vara ärlig och jag har druckit, jag kommer nog dricka åren framöver. Men de har sina gränser. Jag har mina gränser liksom.

Jag brukar säga till folk, "ska ni göra dumma saker, va helt säkra på VAD ni gör, och var helt säkra på innan att ni kan hantera de." För de man inte kan hantera ska man skita i thats it.

Hoppas jag kunde ge något med de här orden.
Några frågor? Maila eller kommentera.

Kärlek till er