Känns som jag tappat mig själv helt. Vet inte om detta är positive eller negativt men jag lever bara mitt liv. Saker har förändrats de senaste året och jag har alltid trott jag klarar mig själv och är så självständig. Thats so wrong! Jag har i alla dessa år varit beroende av vänner och sällskap hela tiden. Därför nu när jag står helt själv. Har vänner och familj men inga jag är klistrade på de är nu jag inser varför jag inte känner igen mig själv. De är nu jag är självständig och stark. Klarar mig själv.
Hela mellanstadiet/lågstadiet har jag varit en liten kaxig person som alltid velat bråka. För jag har alltid haft någon där. Min bästavän. Vi var alltid två och dom var själva. Klart de var kul att bråka då. Men när sjuan börja och vi börja olika skolor förändrades de rätt rejält och att jag hade Adrian då var bara tur. Han blev min nya trygghet och han fick ta mycket av min skit. Nu när jag inte har honom längre heller så känns de som jag vänder mig själv ut och in. Jag hittar mig själv och do jag kan lita på. Jag tänker inte ta någon skit längre och jag tänker inte lägga ner energi på bråk, ingen ska trampa på mig mer. Jag är trött på att få höra kommentarer om mina val i mitt liv.

Behandla folk som du själv vill bli behandlad. What goes around, comes around! Så är de bara. Trampar någon på mig ska jag trampa på den. De ska vara ömsesidigt. Jag kan gråta och tycka synd om mig själv för saker som händer, men tårar hjälper dig inte på vägen. Deal with it! Ingenting gör så ont som att bli sårad av dom man verkligen älskar. Men ska man behöva bli sårad av dom man älskar? Jag vill inte bli sårad mer och jag har min mur uppe igen. Nu är den uppe för att stanna. De enda som kommer nära mitt hjärta är folk som visat mig hur man är vänner och respekterar varandra. Respekt är de viktigaste för mig, blir jag inte respekterad så kan jag inte vakren lita eller öppna mig för den personen.

Jag har hållit saker för mig själv på sistonde mer än någonsin. Jag vill inte berätta saker för personer som jag vet kommer fälla kommentarer. Jag har mått så jäkla bra på sista tiden, jag har haft de jobbigt och saker har hänt men i slutet har de bara gjort mig stakare. Jag klarar mig bra själv. Men jag tänker inte försöka glida ihop med vänner som nu inte vill umgås med mig.
Ring när ni har kommit över saker och eran paus med mig är slut. Och Maya jag skulle lagt ner hjärta och själ i att hjälpa dig om jag vetat att de hänt saker. Men jag kan inte göra något åt saker jag inte vet. Förlåt om jag gjort dig besviken, jag skulle aldrig medvetet såra dig. Just nu kanske jag bara låta de hela vara.

Lite blandade känslor!

Ciao bella!