känslor

De dånar, högre och högre, hårdare och hårdare, de slår runt i huvudet, allt sprängs. Med all den förtvivlan jag bär är de som att springa runt i öknen och helt borttappad leta efter vatten. Vem är den personen jag ser i de ihop pusslade glasbitarna jag plockat upp ifrån den spegel som precis gått i bitar! Vem har hon i spegelbilden blivit! Jag känner inte mig själv längre, världen har tog mig till botten där jag simmade och försökte komma upp! Någonting grabbade tag i mina fötter drog och slet i mig, jag slutade kämpa, orken tog därmed slut jag överlämnade mig själv till de som höll mig så hårt under vatten ytan! Det känns som att springa i en lång korridor som aldrig tar slut, jag springer, något jagar mig! Tusen dörrar att välja mellan, en stor skärm kommer bakom, jag försöker öppna de går inte allt är låst, jag kastar mig själv mellan de smala korridors väggarna, tårarna börjar rinna jag har ingen kraft till att torka dom, jag är på väg, på väg bort från verkligheten! Val, vad ska man välja? Ingenting blir rätt, jag sitter förtvivlad med tiotusen tankar snurrade i huvudet! Vad händer? Varför är de såhär? Vägen jag långsamt tar steg för steg på kallnar, den iskalla känslan gör ont i hela kroppen, det sticker från tårna till huvudet. När ska jag inse att vill jag klara det här kan jag bara skylla på mig själv. Jag måste inse att stå för mina handlingar. För det är jag som har gjort ett misstag, när jag släppte dig.


 


Kommentarer
Postat av: Anonym

adrian?

2008-12-07 @ 21:59:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0