Såna här faser är helt hopplösa, förstår inte vart allting kommer ifrån. Alla mina behov, är jag så rädd att förlora någon att jag måste hela tiden vara personerna nära? Jag kan inte koncentrera mig på att tänka längre, jag kan knappt längre skriva vad jag känner längre. Som en jätte klump i halsen letar sig uppåt, Saknaden efter något blir större. Förut visste jag exakt vad jag ville och vad jag strävade efter, nu känns de som jag måste anstränga mig för att bestämma en liten sak som att vilken kudde jag ska sova på när jag går och lägger mig. Jag får ångest på nätterna och kan inte sova, är rädd för vad som väntar mig morgonen efter. Efter allt som hänt den senaste tiden så vet jag inte vem som står mig nära, vem som inte kommer svika. Åh jag blir galen!

Kommer jag klara pressen i åttan? Hur kommer det bli med tjejerna i klassen? Förra hösten var katastrofal, då hade jag Adrian och de var väl tur de, men nu har jag inte honom, nu blir det garanterat annorlunda. Jag känner jag måste ha mina vänner jag mår bra av nära hela tiden. Rädslan att stå ensam kvar är större än någonsin. Jag saknar vänner och ångrar saker som jag gjort eller som har hänt. Val jag tagit och tabbar jag gjort. Gamla vänner jag struntat i och allt jag offrat för personer som inte längre finns kvar i mitt liv.

Jag säger bara de, ibland hatar jag att vara fjorton!